ifihadcourage

Jo, det får bli så. Jag länkar till min andra blogg i stället. Glöm inte att ni alltid kan höra av er till mig om ni har frågor eller bara vill säga något. Det går så bra så. :)

Här

Hej!

Jag vet inte om det märks, men jag mår bättre nu. Ja, det märks nog. Vafan, jag bloggar ju. Hehe.

Funderar på denna bloggs framtid. Jag skulle kunna sluta skriva här och bara låta er följa min offentliga blogg istället, för att på ett sätt så känns det som att en viss tid av smärta och ovisshet är över och att jag kommer ta kontroll över livet nu. Jag behövde kollapsa ett tag och känna smärtan och veta att jag levde. Det är inte över, inte alls, men det känns som om jag har gått in i ett annat skede rent mentalt. Så det vore kanske ett alternativ.

Eller så fortsätter jag bara och är anonym. Det finns en del fördelar med det trots allt, jag kan vara mycket mer öppen...eller?

Nej, det kan jag inte. Jag är ingen privat person och det känns ganska konstigt att prata om saker samtidigt som jag inte berättar vem jag är. Det blir väldigt opersonligt. Egentligen skriver jag ju inte så här, jag är väldigt vimsig och lite all over the place. Jag kan prata om en hund jag såg på väg till skolan för att sen relatera det till sega råttor och sen hamna i en diskussion om världsalltet. Den här bloggen har mest varit en sophög där jag öser ut allt negativt eftersom jag inte har känt mig bekväm med att visa min omgivning hur jag mår.

Jag vet inte. Men vi får se. Bli inte förvånade om det dyker upp en länk inom en kort tid.

Jag kom på igår att egentligen, egentligen, så umgås jag med fel personer. De jag spenderar tid med gnäller, dömer och gör inget vettigt alls. Jag borde börja umgås mer med de som verkligen gör mig glad och som är mer open-minded. Det är fantastiskt att, mitt i en konversation, inse att den man pratar med inte har utgått från några normer utan faktiskt har frågat hur just mitt liv ser ut. Så vill jag vara och såna människor vill jag umgås med.

Kuriosa för de som andas

Det bor en solstråle i mitt rum
Hon skrattar och hon lyser
Kanske dansar hon för sista gången
Inför en rådande tomhet

Hennes kamp är inte förgäves
Jag tror att någon lyssnar
Men det är tungt att dansa ensam
Med endast solen i sin hand

Hon tar plats men är ändå stum
Min själ skälver och ryser
Jag känner inte till den sången
Om förbannad utopisk frihet

O solstråle, det liv som levdes
Gör att vi alla tystnar
Din sång och din tro är alltför tröttsam
För flyktingar i sitt eget land
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

(C) Esti, 25/4-11

Jag såg att It Gets Better-kampanjen har spridit sig till Sverige. Det gillas starkt. Kolla upp det! Bidra med filmer om ni kan! Jag vet själv vad det betyder att lyssna på någon som vet vad de pratar om.



Jag har alltid gillat Micke. Nu gillar jag honom ännu mer.

För er som inte vet vad det är så startades kampanjen It Gets Better i USA av Joel Burns, som jag tror är en politiker. Han uppmärksammade att så många homosexuella begått självmord på sista tiden, och det här klippet fick miljontals visningar på Youtube. Jag minns första gången jag såg det, fy fan vad jag grät. Jag vet inte hur många gånger jag har sett det, men jag blir fortfarande tårögd.



EDIT: Nej, jag vet inte om Joel Burns faktiskt grundade kampanjen. Men han var i alla fall ett av startskotten.

*suck*

Om jag klarar av att hålla den här bloggen igång så blir jag stolt över mig själv. Jag har mycket att skriva om, ja, men jag tappar motivationen så lätt. Peppa mig! Det är ni så himla bra på. ;)

Jag såg den här videon idag. Allt jag tänker är... fy fan.



Ni kan se från 1:40. Säg mig, om ni var han, skulle ni inte bli jävligt rädda då? I would.

Jag har sett sånt här. Inte att man har försökt kasta ut en homosexuell ande, men andra "andar". Något av det obehagligaste jag sett var när jag var på Livets Ord och en predikant försökte (jag säger försökte eftersom jag har läst såpass mycket psykologi att jag fattar att det inte är andar) kasta ut en ande ur en liten flicka. Hon kan inte ha varit mer än åtta år gammal. Jag mådde fysiskt dåligt av att se det. Det såg inte så här brutalt ut, tack och lov, men det var ändå obehagligt.

En del skulle kanske säga att eftersom killen tydligen är i trans så har han en ande i sig. Psykologin är lite mer logisk och ger en annan förklaring.

När man växer upp i en sådan här miljö så tror man att det här, det är helt normalt. Gud säger att onda andar finns, mamma och pappa säger det, pastorn säger det. Man går till kyrkan eller församlingen eller den religiösa gruppen och ser det här hända. Klart att man växer upp och ser det här som något vettigt! Speciellt när man får sin uppfostran kryddad med läran att världen är en ond plats, att alla som inte tycker som oss är onda, att Bibeln är det enda sanna och att du kommer till helvetet om du inte tror. Det blir en självklarhet.

När då någon berättar för en att man är besatt, eller man efter att ha funderat över vad som är fel med en (vilket man alltid gör i tonåren) kommer fram till att man är besatt, så kommer man att reagera i enlighet med det som förväntas av en. Man vill bli av med demonen. Principen inom extrema kretsar är att demoner alltid lämnar människan på ett högljutt sätt. Om det inte märks att demonen lämnar dig har den antagligen inte gjort det.

En homosexuell ande. Det känns så bisarrt att tänka i de banorna nu. Det fanns en tid i mitt liv då jag faktiskt accepterade tanken. Det var inte alltför länge sedan. När jag var yngre bad jag att mina "smutsiga känslor" skulle lämna mig, att Gud skulle hela mig och göra mig normal. Det gjorde han inte.

Häromdagen hittade jag ett brev som jag skrev till mig själv för två år sedan. Det var jobbigt att läsa. Här är ett utdrag:

"Bli aldrig lesbisk. Det låter som värsta idiotiska grejen, att ge råd till sig själv om några år... Men allvarligt. Jag skiter i mina känslor - man är ju inte [sätt in sexualitet] förrän man lever ut det. Och jag vill så sjukt gärna känna som en normal människa. Så jag hoppas att de där känslorna har försvunnit nu..."

Jaa, vad säger man. Inte så mycket för det finns inte mycket att säga.

EDIT: Det tar alltid så himla lång tid för inläggen på den här bloggen att publiceras. Det är inte bra för min paranoida sida. Jag börjar nästan misstänka att blogg.se lusläser mina texter, att de måste gå igenom ett filter eller något. *hint hint* låt mina inlägg publiceras på en gång *hint hint*

You should know you're not on your own
These secrets are walls that keep us alone
I don't know when but I know now
Together we'll make it through somehow
- Superchick, Courage

Idag läste jag att transpersoners medellivslängd är 23 år. Det känns ju jättetryggt.

Nu vet jag inte exakt vilka som räknas som transpersoner, jag är inte helt trygg i den här begreppsvärlden. Men jag klassar mig definitivt som intergender, det vill säga att jag varken räknar mig som absolut tjej eller absolut kille. Mitt biologiska kön är kvinna, och jag har inte alltför stora problem med att bli sedd som kvinna, men föredrar att vara neutral. Det finns stunder då jag verkligen har ett behov av att bli sedd som manlig (genom kläder, hållning etc.), men om jag räknas som trans eller bara queer vet jag inte.

Men att se siffror på hur oaccepterad och fel jag är, det känns inte kul alls. Att dubbelt så många tjejer som inte är heterosexuella tar livet av sig än de som är det känns inte heller speciellt uppmuntrande.

Vad vill ni att vi ska göra?

Till slut tar vi ju livet av oss för att vi inte ser någon annan utväg.

Life goes on, även om det inte märks på bloggen...

Jag känner att det får gå som det går. Jag skriver inte ofta men det är okej. Det enda jag egentligen har att säga, just nu, är det jag skriver. Jag vet inte om det intresserar någon men det spelar egentligen ingen roll. It's all about taking your stuff and shouting out into the void.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Om poeter kan skriva trots smärta
då kan jag skriva
även utan den.
Eller är smärtan nödvändig
obligatorisk
viktig?
Vi simmar i den, andas
blåspruckna drömmar av moln
och den skapar en plattform
av sand.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, vad ska det bli av mig?
Åh ja, en vinnare runt vattnet
Är redan vinnare
Vad ska det bli av dig?
- Laleh, Bjurö Klubb
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kiss her head and wipe the tears off her face
In her head she hates and fears this lonely place
Don't let her cry another night without your hope
She'll die in this fight, well-knit to the rope
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Måste tipsa er om Doktor Glas, en väldigt bra bok som jag håller på och läser. Den är skriven i dagboksform och handlar om en läkare som ställs inför möjligheten att döda någon som alla avskyr. Men det jag älskar den för är alla hans tankar, allt som jag kan relatera till, hans pessimism som inte alls är min och därför känns väldigt härlig att fördjupa mig i.

Citat:

"Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant."

"Detta kan icke bevisas, det är bara en känsla: min känsla, och jag tror egentligen allas."

"Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel - då var det synd att vilja det!"

"Eller säg, tror ni att min kärlek nu är synd? Den är inte bara lycka, den är kanske mera ångest, men tror ni att den är synd? Om den är synd, då är allt hos mig synd, eftersom jag inte kan upptäcka något hos mig, som är bättre och värdefullare än den."

"Jag har gråa dagar och svarta stunder. Jag är inte lycklig. Dock känner jag ingen som jag vill byta med; mitt hjärta krymper ihop vid föreställningen att jag kunde vara den eller den bland mina bekanta. Nej, jag vill inte vara någon annan."

Det går bra nu kompis. Det går bra idag.

Det gick dåligt. Utför, utför och utför. Jag vet inte vart de här veckorna har tagit vägen. Jag ser hemsk ut och jag mår dåligt över mycket som jag gjort. Men mitt i allt så steg en liten herre in i mitt liv och sjöng om det dåliga, precis som många andra, men den här gången handlade det verkligen om mig.

Jag grät när jag såg den här.


Jag log när jag såg den här.



Jag skrattade när jag såg den här.



---------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu är jag arg istället.

Jag välkomnar ilskan. Den är mer begriplig än ångesten och förvirringen. Den manar mig till handling. Jag är trött på att behandlas annorlunda, men jag antar att jag måste säga ifrån också. Jag måste. Annars tillåter jag alla hårda ord, jag accepterar dem och vänder hatet mot mig själv. Det förtjänar jag inte.
Det går inte framåt, men jag faller inte längre.
Alltid positivt.

Depression, depression, depression. Jag vill inte ha dig här.

"Nu sken solen igen. Vi sprang nerför uppfarten, höll varandra i händerna, sprang mot grönbetet. Maskrosorna åt upp gräset och förvandlade ängen till en stor, gul, doftande säng.
Du hade aldrig skrattat så mycket förut. Du skrattade för att du inte hade något annat val. Maskrosorna var dina vänner och du kände dig inkluderad i gemenskapen.
Lägg dig ner och sov. Le och känn doften av blommorna, ogräset, dina bundsförvanter. Det är här du hör hemma. Älskade, stanna här. Låt inte världen äta upp din glädje och optimism. Stanna här med mig.
Du slängde dig mot den mjuka bädden, lätt som en fjäder. Du rullade runt, skrattandes. Ditt ansikte och dina händer blev gulfärgade. Du tittade på mig och sa att världen kändes stor och underbar. Precis som oss.
Lukta på blomman. Du är den. Du är precis så fantastisk som du känner dig. Men de andra förstår det inte. Så stanna här. Maskrosorna behöver inte övertygas."

- by me

Jag håller på och skriver en.... Eh, jag vet allvarligt talat inte vad jag ska kalla det. En saga, antar jag. Jag kommer absolut dela med mig av den när den är klar, för jag känner att den kan bli riktigt bra.

Nej, jag vet att jag inte bloggar så mycket, men jag har som sagt inte så mycket att säga. Jag kan inte säga att livet är positivt, i och för sig. Jag är rätt glad just nu, men jag kan inte påstå att jag är hälsosam och mår bra allmänt. Jag sov till exempel med en kniv härom natten. Det var det mest sjuka jag gjort. Men jag fick panik av att inte ha den där.

Destruktivitet.... Jag förstår det inte. Jag antar.... Jag antar att det är något dåligt. Jag vet inte. Jag är ganska destruktiv fysiskt sett. Men jag tycker inte illa om mig själv. Det är väl det som förvirrar mig. Man hör så mycket om att tjejer skär sig för att de tycker illa om sig själva, för att de har skruvade ideal blablabla. Det stämmer inte in på mig. Jag älskar mig själv, för det mesta. Jag tycker att jag är vacker och duger som jag är. No doubts.

Det finns två tillfällen då jag blir destruktiv. Det första är när jag är arg. När jag är riktigt riktigt arg på någon, så arg som jag bara kan bli på mammas man och mina minsta småsyskon. Den ilskan är alldeles för intensiv, så intensiv att jag blir rädd för mig själv och för vad jag kan göra. Därför tar jag ut ilskan på mig själv istället.
Men det andra tillfället, det förstår jag inte. Vid de tillfällena vet jag inte varför jag gör det eller syftet med det. Det är när jag är rädd. Eller känner mig oförstådd och tycker att allt är orättvist. Det säger lite emot sig självt, men det är så det är, av någon sjuk anledning.
Jag skrev det här den natten:

Det ser så fint ut. Den var finare innan, men känslan jag får... Känslan av kontroll och att kunna få agera ut hatet, ilskan, rädslan och sorgen. Det är fint på något sätt.

Försök förstå er på den ni!

Jag har träffat en hel del trevliga människor på internet. Man får så ofta höra att alla som gömmer sig bakom anonymiteten snackar skit och förstör, men det finns en del som gör bra saker. Jag har haft äran att "träffa" några såna människor.

Som tjejen "Belula" som jag snackade med på ett amerikanskt forum. Jag var väldigt ledsen och satt och ventilerade mina tankar. En del svarade på det jag sa, positiva saker, men hon slog dem alla. Hon har skickat många meddelanden till mig, meddelanden som gör mig övertygad om att internet är det bästa som någonsin uppfunnits.

*more hugs* Smile! There's nothing wrong with being exactly who you are. :)

Trust me, I know it. Especially when you don't feel accepted by the people you need to be accepted by the most.
Happy to make your day :) Feel free to vent or whatever anytime, okay? :)

Yes, miss. Och jag ska bli en sån som du. För alla. Speciellt för du som läser det här.

Klippet ja. En tjej som har tagit på sig ansvaret att ge svar på olika frågor om lesbiskhet. Bra initiativ! Du kan se fler av hennes klipp på youtube om du söker på "lesbian answers".



Min absoluta favoritsång just nu!

Det händer inte så mycet, därför bloggar jag inte så mycket. Livet ser rätt så bra ut för mig just nu, förutom att jag har hamnat i en ny livskris. En jag aldrig haft förut.

Försöker förstå varför människan lever och varför jag ska förväntas plugga, jobba, skaffa ett fint hus, egen bil, man och barn, när jag inte vill. När jag bara vill flyga runt och dricka cider och lyssna på musik (och plugga lite ibland) och skriva och dansa och läsa och skratta och tänka och resa. Men hela samhället är uppbyggt så att man måste tjäna pengar. Jag funderar på att vara hemlös i sommar, fast inte själv då. Jag skulle uppskatta den friheten och att få vara så avskärmad från samhället, för det är jag redan, men inte så att det syns.
Jag vill åka och plugga utomlands, men vad behövs då tror ni? Jo, pengar. Har jag pengar? Nä. Var ska jag få 60000 ifrån? Det är inte rättvist att vissa kan göra vad de vill. Det är inte dera fel direkt, men det är fortfarande inte rättvist.
Mamma försöker förklara för mig. Försöker få mig att inse att jag får ut mycket mer av livet om jag måste kämpa mig fram till vad jag vill ha än om jag bara får allt serverat. Det är väl sant, men fortfarande inte eftersträvansvärt. Bah. Jag orkar inte med den här världen.

Jag funderar på att bli bibliotekarie. Det behövs inte så mycket. Krävs inte så mycket. Jag gillar böcker. Jag skulle vara in heaven om jag levde med böcker hela arbetsdagen. Underbart. Men jag skulle inte göra så mycket för världen. Inte förändra den eller så. Jag borde ha fötts som man för några århundraden sen. Då skulle jag ha varit en Columbus och dragit iväg och upptäckt länder.

Men jag får väl se till att förändra världen, helt enkelt. Hitta nya utvägar, döda fler hinder. Så here I come.