ifihadcourage

Det går bra nu kompis. Det går bra idag.

Det gick dåligt. Utför, utför och utför. Jag vet inte vart de här veckorna har tagit vägen. Jag ser hemsk ut och jag mår dåligt över mycket som jag gjort. Men mitt i allt så steg en liten herre in i mitt liv och sjöng om det dåliga, precis som många andra, men den här gången handlade det verkligen om mig.

Jag grät när jag såg den här.


Jag log när jag såg den här.



Jag skrattade när jag såg den här.



---------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu är jag arg istället.

Jag välkomnar ilskan. Den är mer begriplig än ångesten och förvirringen. Den manar mig till handling. Jag är trött på att behandlas annorlunda, men jag antar att jag måste säga ifrån också. Jag måste. Annars tillåter jag alla hårda ord, jag accepterar dem och vänder hatet mot mig själv. Det förtjänar jag inte.
Det går inte framåt, men jag faller inte längre.
Alltid positivt.

Jag lovade att jag skulle blogga mer. Förlåt för att jag svek er. Förlåt.

Men ikväll är jag tvungen att skriva. Det har hänt så mycket som jag måste dela med mig av.

Ikväll. Jag har chattat med Wilma hela kvällen. Vi avlsöjade saker för varandra, jag berättade lite om min pappa (som dog när jag var liten, har aldrig pratat om honom här på bloggen) och hon avslöjade lite annat. Och efter mycket om och men berättade jag att jag var lesbisk. Jag fick henne att fråga. Var lite manipulativ.

Hon tog det rätt bra. Först blev hon chockad, visste inte vad hon skulle säga. Sen kom de. Alla ursäkter. All skam. Alla "förlåt för allt jag sagt". Hon frågade lite frågor. Sen blev hon glad. "Tack för att du berättade!" Nu skriver hon på det där galna sättet som hon bara gör när hon är väldigt glad.

Jag är stolt. Jag klarade det. Jag klarade det, kan ni förstå? Nu måste jag bara göra det igen. Och igen. Och igen. Livet ut. Tills samhället har förändrats.

Men stressen jag kände innan jag visste om hon skulle klara av det, den var fruktansvärd.

För det andra, jag är snart fri från kyrkan. Jag ska sluta hjälpa till i februari. Det är svårt att förklara, men jag har hjälpt till en hel del och inte känt att jag bara kunnat ta mitt pick och pack och dra, utan att göra det svårt för alla. Det kanske jag borde ha gjort, men jag är rätt så snäll ändå. Nähä. Det kommer döda mig en vacker dag, den här snällheten. Fy farao för dig.



Det är ett fritt fall, det här. Det är en sån risk. Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att beskriva det. Kalla det en stjärna, en stjärna som precis har tänts, den flämtar, den är så beroende av den gamla stjärnans energi för att brinna. Så är det för mig med, jag är beroende av min omgivning, av dess positiva energi. Jag hoppas att den finns där när jag behöver den.

Det är som en näve. Ett desperat slag mot den omgivande luften. Ett missriktat slag och jag får ont. Skillnaden är att det inte är vilken näve som helst. Brytna ben blir hela igen, blåmärken försvinner. Men den greppar mitt hjärta, något så ömtåligt, jag är rädd för att trycket ska bli för mycket. En blodig näve är allt som syns.

Det var lite enklare när man bara behövde drömma om frihet. Vägen dit är så mycket svårare att gå på.

Hej. Förlåt för uppehållet. Jag har funderat på att lägga ner den här bloggen, såg framför mig hur mina föräldrar och vänner hittade den och fick veta allt om mig... Men jag tror att jag ska ha kvar den i alla fall. Visst, jag riskerar något, men jag kan samtidigt hjälpa andra. Men jag får försöka undvika att skriva så mycket om mina vänner, för deras skull.

Det här året har börjat bra. Jag har tvingat mig själv att umgås med människor, för jag vet att jag får energi och kraft av det. Det känns som att den här terminen kommer gå ganska bra, trots allt.

Jag har även haft lite kontakt med en kille som har varit i en liknande situation. Han är min största idol för tillfället. Jag brukar läsa hans mail bara för att bli glad. Jag är inte ensam och det är underbart.

Jag måste även säga att James Blunt har varit min största inspirationsskälla de senaste veckorna. Hans texter är så relevanta, så känsliga, så mitt i prick. Speciellt den här.

Shine On

Are they calling for our last dance?
I see it in your eyes. In your eyes.
Same old moves for a new romance.
I could use the same old lies, but I'll sing,
Shine on, just, shine on!
Close your eyes and they'll all be gone.
They can scream and shout that they've been sold out,
But it paid for the cloud that we're dancing on.
So shine on. Just shine on!
With your smile just as bright as the sun.
'Cause they're all just slaves to the gods they made
But you and I just shone.
Just shone.
And when silence greets my last goodbye,
The words I need are in your eyes, and I'll sing.
Shine On, just, shine on!
Close your eyes and they'll all be gone.
They can scream and shout that they've been sold out,
But it paid for the cloud that we're dancing on.
So shine on. Just shine on!
With your smile just as bright as the sun.
'Cause they're all just slaves to the gods they made,
But you and I just shone.
Just shone