Onda andar vs. sexualitet
*suck*
Om jag klarar av att hålla den här bloggen igång så blir jag stolt över mig själv. Jag har mycket att skriva om, ja, men jag tappar motivationen så lätt. Peppa mig! Det är ni så himla bra på. ;)
Jag såg den här videon idag. Allt jag tänker är... fy fan.
Ni kan se från 1:40. Säg mig, om ni var han, skulle ni inte bli jävligt rädda då? I would.
Jag har sett sånt här. Inte att man har försökt kasta ut en homosexuell ande, men andra "andar". Något av det obehagligaste jag sett var när jag var på Livets Ord och en predikant försökte (jag säger försökte eftersom jag har läst såpass mycket psykologi att jag fattar att det inte är andar) kasta ut en ande ur en liten flicka. Hon kan inte ha varit mer än åtta år gammal. Jag mådde fysiskt dåligt av att se det. Det såg inte så här brutalt ut, tack och lov, men det var ändå obehagligt.
En del skulle kanske säga att eftersom killen tydligen är i trans så har han en ande i sig. Psykologin är lite mer logisk och ger en annan förklaring.
När man växer upp i en sådan här miljö så tror man att det här, det är helt normalt. Gud säger att onda andar finns, mamma och pappa säger det, pastorn säger det. Man går till kyrkan eller församlingen eller den religiösa gruppen och ser det här hända. Klart att man växer upp och ser det här som något vettigt! Speciellt när man får sin uppfostran kryddad med läran att världen är en ond plats, att alla som inte tycker som oss är onda, att Bibeln är det enda sanna och att du kommer till helvetet om du inte tror. Det blir en självklarhet.
När då någon berättar för en att man är besatt, eller man efter att ha funderat över vad som är fel med en (vilket man alltid gör i tonåren) kommer fram till att man är besatt, så kommer man att reagera i enlighet med det som förväntas av en. Man vill bli av med demonen. Principen inom extrema kretsar är att demoner alltid lämnar människan på ett högljutt sätt. Om det inte märks att demonen lämnar dig har den antagligen inte gjort det.
En homosexuell ande. Det känns så bisarrt att tänka i de banorna nu. Det fanns en tid i mitt liv då jag faktiskt accepterade tanken. Det var inte alltför länge sedan. När jag var yngre bad jag att mina "smutsiga känslor" skulle lämna mig, att Gud skulle hela mig och göra mig normal. Det gjorde han inte.
Häromdagen hittade jag ett brev som jag skrev till mig själv för två år sedan. Det var jobbigt att läsa. Här är ett utdrag:
"Bli aldrig lesbisk. Det låter som värsta idiotiska grejen, att ge råd till sig själv om några år... Men allvarligt. Jag skiter i mina känslor - man är ju inte [sätt in sexualitet] förrän man lever ut det. Och jag vill så sjukt gärna känna som en normal människa. Så jag hoppas att de där känslorna har försvunnit nu..."
Jaa, vad säger man. Inte så mycket för det finns inte mycket att säga.
EDIT: Det tar alltid så himla lång tid för inläggen på den här bloggen att publiceras. Det är inte bra för min paranoida sida. Jag börjar nästan misstänka att blogg.se lusläser mina texter, att de måste gå igenom ett filter eller något. *hint hint* låt mina inlägg publiceras på en gång *hint hint*
Om jag klarar av att hålla den här bloggen igång så blir jag stolt över mig själv. Jag har mycket att skriva om, ja, men jag tappar motivationen så lätt. Peppa mig! Det är ni så himla bra på. ;)
Jag såg den här videon idag. Allt jag tänker är... fy fan.
Ni kan se från 1:40. Säg mig, om ni var han, skulle ni inte bli jävligt rädda då? I would.
Jag har sett sånt här. Inte att man har försökt kasta ut en homosexuell ande, men andra "andar". Något av det obehagligaste jag sett var när jag var på Livets Ord och en predikant försökte (jag säger försökte eftersom jag har läst såpass mycket psykologi att jag fattar att det inte är andar) kasta ut en ande ur en liten flicka. Hon kan inte ha varit mer än åtta år gammal. Jag mådde fysiskt dåligt av att se det. Det såg inte så här brutalt ut, tack och lov, men det var ändå obehagligt.
En del skulle kanske säga att eftersom killen tydligen är i trans så har han en ande i sig. Psykologin är lite mer logisk och ger en annan förklaring.
När man växer upp i en sådan här miljö så tror man att det här, det är helt normalt. Gud säger att onda andar finns, mamma och pappa säger det, pastorn säger det. Man går till kyrkan eller församlingen eller den religiösa gruppen och ser det här hända. Klart att man växer upp och ser det här som något vettigt! Speciellt när man får sin uppfostran kryddad med läran att världen är en ond plats, att alla som inte tycker som oss är onda, att Bibeln är det enda sanna och att du kommer till helvetet om du inte tror. Det blir en självklarhet.
När då någon berättar för en att man är besatt, eller man efter att ha funderat över vad som är fel med en (vilket man alltid gör i tonåren) kommer fram till att man är besatt, så kommer man att reagera i enlighet med det som förväntas av en. Man vill bli av med demonen. Principen inom extrema kretsar är att demoner alltid lämnar människan på ett högljutt sätt. Om det inte märks att demonen lämnar dig har den antagligen inte gjort det.
En homosexuell ande. Det känns så bisarrt att tänka i de banorna nu. Det fanns en tid i mitt liv då jag faktiskt accepterade tanken. Det var inte alltför länge sedan. När jag var yngre bad jag att mina "smutsiga känslor" skulle lämna mig, att Gud skulle hela mig och göra mig normal. Det gjorde han inte.
Häromdagen hittade jag ett brev som jag skrev till mig själv för två år sedan. Det var jobbigt att läsa. Här är ett utdrag:
"Bli aldrig lesbisk. Det låter som värsta idiotiska grejen, att ge råd till sig själv om några år... Men allvarligt. Jag skiter i mina känslor - man är ju inte [sätt in sexualitet] förrän man lever ut det. Och jag vill så sjukt gärna känna som en normal människa. Så jag hoppas att de där känslorna har försvunnit nu..."
Jaa, vad säger man. Inte så mycket för det finns inte mycket att säga.
EDIT: Det tar alltid så himla lång tid för inläggen på den här bloggen att publiceras. Det är inte bra för min paranoida sida. Jag börjar nästan misstänka att blogg.se lusläser mina texter, att de måste gå igenom ett filter eller något. *hint hint* låt mina inlägg publiceras på en gång *hint hint*
Fuck off. Just fuck off!
Den här veckan kommer bli en väldigt speciell vecka. Jag har pratat med Wilma, det var en stor sak. Men nu hamnar allt mitt fokus på Jeanette istället. Hon ska kanske få bo på elevhem pga hennes hemsituation, men hon måste först berätta för sina föräldrar att hon inte vill bo hemma. Hon kanske ska berätta att hon är gay också. Då kommer hon bli utkastad, without any doubts, och då kommer jag må dåligt för hennes skull. Så jag håller alla tummar jag har för att hon klarar det.
Mamma och Idioten sitter i köket och bråkar. Idioten föreslår skilsmässa och säger att "Vi kanske måste gå skilda vägar. Gud har en plan för mig, och om du inte vill följa med så måste jag gå min egen väg." Jag kommer döda honom en vacker dag. Jag hoppas han försvinner. Eller dör. Mig gör det detsamma.
Jag vet inte jag. Men du gör mig övertygad om att Gud inte finns.
Stackars mamma. Snacka om otur med killar.
Am I crazy enough now?
Dag 4 - Det här åt jag idag
Jag har ätit pepparkakor, spaghetti, köttfärssås, brysselkål och risgrynsgröt. I den ordningen. Antecknar ni?
Jag pratade med min bästa vän igår à la Skype. Hon vet inte allt om hur jag mår men hon vet en hel del. Hon tyckte jag skulle ta en time-out från kyrkan. Låtsas att det är tillfälligt, berätta för alla att jag måste tänka igenom saker och ting. Det vore en lögn men det är det bästa jag har just nu. Sen får vi se om jag vågar göra ens det.
Det här har inte varit min dag. Jag tvivlar på att nästa vecka blir så mycket bättre. Sorry guys.
