ifihadcourage

Depression, depression, depression. Jag vill inte ha dig här.

"Nu sken solen igen. Vi sprang nerför uppfarten, höll varandra i händerna, sprang mot grönbetet. Maskrosorna åt upp gräset och förvandlade ängen till en stor, gul, doftande säng.
Du hade aldrig skrattat så mycket förut. Du skrattade för att du inte hade något annat val. Maskrosorna var dina vänner och du kände dig inkluderad i gemenskapen.
Lägg dig ner och sov. Le och känn doften av blommorna, ogräset, dina bundsförvanter. Det är här du hör hemma. Älskade, stanna här. Låt inte världen äta upp din glädje och optimism. Stanna här med mig.
Du slängde dig mot den mjuka bädden, lätt som en fjäder. Du rullade runt, skrattandes. Ditt ansikte och dina händer blev gulfärgade. Du tittade på mig och sa att världen kändes stor och underbar. Precis som oss.
Lukta på blomman. Du är den. Du är precis så fantastisk som du känner dig. Men de andra förstår det inte. Så stanna här. Maskrosorna behöver inte övertygas."

- by me

-------------------------------------------------------------------------------

Livet ser dystert ut just nu. Jag funderar på att faktiskt söka hjälp. Jag klarar inte av att vara hemma, och när jag umgås med mina vänner blir det fel eftersom de som verkligen känner mig vet att jag mår dåligt, och de försöker bemöta mig på "rätt" sätt. Åååh, jag hatar det, den där ansträngda stämningen som uppstår när man försöker lista ut var man får och inte får säga. Jag vil bli bemött som vanligt, jag vill känna att jag lever det vanliga livet. Vilket jag inte gör, det ska inte vara så här, det borde inte vara så här.

Jag kommer inte klara av skolan som det ser ut nu. Jag kommer inte klara det.

Jag önskar att jag kunde få se en ljuspunkt i tillvaron. Det var så länge sen det hände.

Jag pratade med en ledare i kyrkan idag. Det var inte det lättaste jag gjort. Hon är en sån där person som verkligen vet hur hon ska få människor att berätta alla sina hemligheter för henne. Jag hade tänkt säga att jag skulle ta en paus från kyrkan (en evighetslång paus) men det slutade med att jag berättade om min uppväxt och hemsituation och satt och snyftade istället. Även om jag till slut fick fram det jag egentligen ville säga så hamnade fokuset på  min bakgrund istället.

Självklart brydde hon sig och självklart ville hon mig väl, men hon var tvungen att blanda in Gud i det hela. Hon sa att jag skulle må bättre om jag läste Bibeln och bad i tungor. Det var ungefär de sämsta råden jag någonsin fått. Jo, jag vet att jag har ett värde. Det är inte det. Jag måste inte läsa Bibeln för att veta att jag är fantastisk. I already know that. När jag läser Bibeln vill jag bara dö för att jag känner hur jävla värdelös jag är. (Och för mig är tungomål bara tomt babbel, något man kan tro på om man låter synapserna jobba lite extra hårt.)

Vill ni veta vilka tankar som snurrar runt i min hjärna varje dag?

Jag är sjuk. Jag vet att jag inte är det, jag kan inte hjälpa det. Men det spelar ingen roll, för var jag än går hör jag samma ord om och om igen: "Du är onaturlig, det måste vara något fel på dig, allvarligt, du passar ju inte in någonstans, bättre att glömma sig själv men ha vänner än att ta hand om sig själv och förlora alla." Vissa dagar tänker jag inte så. Oftast är de tankarna bara undermedvetna tankar som gnager på insidan av mig. Men det gör ont.

Jag skär mig inte längre, jag vill inte. Jag tycker för mycket om mig själv för att skada mig själv. Men jag saknar känslan av att ha kontroll. Jag har panikångest ibland, men där är det verkligen inte fråga om kontroll, all självkontroll flyger och far när attackerna kommer.

Jag försöker övertyga mig själv att jag kan ha sex med en kille. Varför ska det vara så jävla svårt? Många har det, och de gillar det, men framför allt så överlever de. Men jag vet att om det så gällde mitt rykte så skulle jag inte kunna. Det handlar helt enkelt om att jag hellre blir grovt misshandlad än får en penis uppstoppad i mig. Skrattretande! säger rösten på insidan av mig. Vad spelar det för roll?

Men faktum är att rösten blir ganska tyst när jag kommer till det argumentet. Vad måste jag göra för att passa in i samhället? Bli våldtagen med flit? (apropå twitter-kriget #prataomdet) Jag kan inte.

Självmord är inte min grej, men ibland undrar jag vad fasiken jag lever för. Jag går runt på den här jorden som en mobbad idiot, utan det där som "alla andra" har, utan livslust, utan nånting. Om jag visste varför det är så viktigt att min vagina används i rätt syfte så skulle jag kanske förstå vad det är för fel på mig. Men jag vill inte ha barn, så där rök den enda orsaken till varför jag "måste".

Ni får gärna ge mig lite råd. Just nu ser allt så nattsvart ut.