ifihadcourage

Hej!

Jag vet inte om det märks, men jag mår bättre nu. Ja, det märks nog. Vafan, jag bloggar ju. Hehe.

Funderar på denna bloggs framtid. Jag skulle kunna sluta skriva här och bara låta er följa min offentliga blogg istället, för att på ett sätt så känns det som att en viss tid av smärta och ovisshet är över och att jag kommer ta kontroll över livet nu. Jag behövde kollapsa ett tag och känna smärtan och veta att jag levde. Det är inte över, inte alls, men det känns som om jag har gått in i ett annat skede rent mentalt. Så det vore kanske ett alternativ.

Eller så fortsätter jag bara och är anonym. Det finns en del fördelar med det trots allt, jag kan vara mycket mer öppen...eller?

Nej, det kan jag inte. Jag är ingen privat person och det känns ganska konstigt att prata om saker samtidigt som jag inte berättar vem jag är. Det blir väldigt opersonligt. Egentligen skriver jag ju inte så här, jag är väldigt vimsig och lite all over the place. Jag kan prata om en hund jag såg på väg till skolan för att sen relatera det till sega råttor och sen hamna i en diskussion om världsalltet. Den här bloggen har mest varit en sophög där jag öser ut allt negativt eftersom jag inte har känt mig bekväm med att visa min omgivning hur jag mår.

Jag vet inte. Men vi får se. Bli inte förvånade om det dyker upp en länk inom en kort tid.

Jag håller på och skriver en.... Eh, jag vet allvarligt talat inte vad jag ska kalla det. En saga, antar jag. Jag kommer absolut dela med mig av den när den är klar, för jag känner att den kan bli riktigt bra.

Nej, jag vet att jag inte bloggar så mycket, men jag har som sagt inte så mycket att säga. Jag kan inte säga att livet är positivt, i och för sig. Jag är rätt glad just nu, men jag kan inte påstå att jag är hälsosam och mår bra allmänt. Jag sov till exempel med en kniv härom natten. Det var det mest sjuka jag gjort. Men jag fick panik av att inte ha den där.

Destruktivitet.... Jag förstår det inte. Jag antar.... Jag antar att det är något dåligt. Jag vet inte. Jag är ganska destruktiv fysiskt sett. Men jag tycker inte illa om mig själv. Det är väl det som förvirrar mig. Man hör så mycket om att tjejer skär sig för att de tycker illa om sig själva, för att de har skruvade ideal blablabla. Det stämmer inte in på mig. Jag älskar mig själv, för det mesta. Jag tycker att jag är vacker och duger som jag är. No doubts.

Det finns två tillfällen då jag blir destruktiv. Det första är när jag är arg. När jag är riktigt riktigt arg på någon, så arg som jag bara kan bli på mammas man och mina minsta småsyskon. Den ilskan är alldeles för intensiv, så intensiv att jag blir rädd för mig själv och för vad jag kan göra. Därför tar jag ut ilskan på mig själv istället.
Men det andra tillfället, det förstår jag inte. Vid de tillfällena vet jag inte varför jag gör det eller syftet med det. Det är när jag är rädd. Eller känner mig oförstådd och tycker att allt är orättvist. Det säger lite emot sig självt, men det är så det är, av någon sjuk anledning.
Jag skrev det här den natten:

Det ser så fint ut. Den var finare innan, men känslan jag får... Känslan av kontroll och att kunna få agera ut hatet, ilskan, rädslan och sorgen. Det är fint på något sätt.

Försök förstå er på den ni!

Jag var i kyrkan idag. Och...det var inte så hemskt.

Egentligen borde jag bara stå för mina åsikter och låta det gå som det går. Inte döma andra, bara vara mig själv.

Men det är enklare sagt än gjort!