ifihadcourage

Det går bra nu kompis. Det går bra idag.

Det gick dåligt. Utför, utför och utför. Jag vet inte vart de här veckorna har tagit vägen. Jag ser hemsk ut och jag mår dåligt över mycket som jag gjort. Men mitt i allt så steg en liten herre in i mitt liv och sjöng om det dåliga, precis som många andra, men den här gången handlade det verkligen om mig.

Jag grät när jag såg den här.


Jag log när jag såg den här.



Jag skrattade när jag såg den här.



---------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu är jag arg istället.

Jag välkomnar ilskan. Den är mer begriplig än ångesten och förvirringen. Den manar mig till handling. Jag är trött på att behandlas annorlunda, men jag antar att jag måste säga ifrån också. Jag måste. Annars tillåter jag alla hårda ord, jag accepterar dem och vänder hatet mot mig själv. Det förtjänar jag inte.
Det går inte framåt, men jag faller inte längre.
Alltid positivt.

Depression, depression, depression. Jag vill inte ha dig här.

"Nu sken solen igen. Vi sprang nerför uppfarten, höll varandra i händerna, sprang mot grönbetet. Maskrosorna åt upp gräset och förvandlade ängen till en stor, gul, doftande säng.
Du hade aldrig skrattat så mycket förut. Du skrattade för att du inte hade något annat val. Maskrosorna var dina vänner och du kände dig inkluderad i gemenskapen.
Lägg dig ner och sov. Le och känn doften av blommorna, ogräset, dina bundsförvanter. Det är här du hör hemma. Älskade, stanna här. Låt inte världen äta upp din glädje och optimism. Stanna här med mig.
Du slängde dig mot den mjuka bädden, lätt som en fjäder. Du rullade runt, skrattandes. Ditt ansikte och dina händer blev gulfärgade. Du tittade på mig och sa att världen kändes stor och underbar. Precis som oss.
Lukta på blomman. Du är den. Du är precis så fantastisk som du känner dig. Men de andra förstår det inte. Så stanna här. Maskrosorna behöver inte övertygas."

- by me

Jag håller på och skriver en.... Eh, jag vet allvarligt talat inte vad jag ska kalla det. En saga, antar jag. Jag kommer absolut dela med mig av den när den är klar, för jag känner att den kan bli riktigt bra.

Nej, jag vet att jag inte bloggar så mycket, men jag har som sagt inte så mycket att säga. Jag kan inte säga att livet är positivt, i och för sig. Jag är rätt glad just nu, men jag kan inte påstå att jag är hälsosam och mår bra allmänt. Jag sov till exempel med en kniv härom natten. Det var det mest sjuka jag gjort. Men jag fick panik av att inte ha den där.

Destruktivitet.... Jag förstår det inte. Jag antar.... Jag antar att det är något dåligt. Jag vet inte. Jag är ganska destruktiv fysiskt sett. Men jag tycker inte illa om mig själv. Det är väl det som förvirrar mig. Man hör så mycket om att tjejer skär sig för att de tycker illa om sig själva, för att de har skruvade ideal blablabla. Det stämmer inte in på mig. Jag älskar mig själv, för det mesta. Jag tycker att jag är vacker och duger som jag är. No doubts.

Det finns två tillfällen då jag blir destruktiv. Det första är när jag är arg. När jag är riktigt riktigt arg på någon, så arg som jag bara kan bli på mammas man och mina minsta småsyskon. Den ilskan är alldeles för intensiv, så intensiv att jag blir rädd för mig själv och för vad jag kan göra. Därför tar jag ut ilskan på mig själv istället.
Men det andra tillfället, det förstår jag inte. Vid de tillfällena vet jag inte varför jag gör det eller syftet med det. Det är när jag är rädd. Eller känner mig oförstådd och tycker att allt är orättvist. Det säger lite emot sig självt, men det är så det är, av någon sjuk anledning.
Jag skrev det här den natten:

Det ser så fint ut. Den var finare innan, men känslan jag får... Känslan av kontroll och att kunna få agera ut hatet, ilskan, rädslan och sorgen. Det är fint på något sätt.

Försök förstå er på den ni!

Jag har träffat en hel del trevliga människor på internet. Man får så ofta höra att alla som gömmer sig bakom anonymiteten snackar skit och förstör, men det finns en del som gör bra saker. Jag har haft äran att "träffa" några såna människor.

Som tjejen "Belula" som jag snackade med på ett amerikanskt forum. Jag var väldigt ledsen och satt och ventilerade mina tankar. En del svarade på det jag sa, positiva saker, men hon slog dem alla. Hon har skickat många meddelanden till mig, meddelanden som gör mig övertygad om att internet är det bästa som någonsin uppfunnits.

*more hugs* Smile! There's nothing wrong with being exactly who you are. :)

Trust me, I know it. Especially when you don't feel accepted by the people you need to be accepted by the most.
Happy to make your day :) Feel free to vent or whatever anytime, okay? :)

Yes, miss. Och jag ska bli en sån som du. För alla. Speciellt för du som läser det här.

Klippet ja. En tjej som har tagit på sig ansvaret att ge svar på olika frågor om lesbiskhet. Bra initiativ! Du kan se fler av hennes klipp på youtube om du söker på "lesbian answers".



Min absoluta favoritsång just nu!

Det händer inte så mycet, därför bloggar jag inte så mycket. Livet ser rätt så bra ut för mig just nu, förutom att jag har hamnat i en ny livskris. En jag aldrig haft förut.

Försöker förstå varför människan lever och varför jag ska förväntas plugga, jobba, skaffa ett fint hus, egen bil, man och barn, när jag inte vill. När jag bara vill flyga runt och dricka cider och lyssna på musik (och plugga lite ibland) och skriva och dansa och läsa och skratta och tänka och resa. Men hela samhället är uppbyggt så att man måste tjäna pengar. Jag funderar på att vara hemlös i sommar, fast inte själv då. Jag skulle uppskatta den friheten och att få vara så avskärmad från samhället, för det är jag redan, men inte så att det syns.
Jag vill åka och plugga utomlands, men vad behövs då tror ni? Jo, pengar. Har jag pengar? Nä. Var ska jag få 60000 ifrån? Det är inte rättvist att vissa kan göra vad de vill. Det är inte dera fel direkt, men det är fortfarande inte rättvist.
Mamma försöker förklara för mig. Försöker få mig att inse att jag får ut mycket mer av livet om jag måste kämpa mig fram till vad jag vill ha än om jag bara får allt serverat. Det är väl sant, men fortfarande inte eftersträvansvärt. Bah. Jag orkar inte med den här världen.

Jag funderar på att bli bibliotekarie. Det behövs inte så mycket. Krävs inte så mycket. Jag gillar böcker. Jag skulle vara in heaven om jag levde med böcker hela arbetsdagen. Underbart. Men jag skulle inte göra så mycket för världen. Inte förändra den eller så. Jag borde ha fötts som man för några århundraden sen. Då skulle jag ha varit en Columbus och dragit iväg och upptäckt länder.

Men jag får väl se till att förändra världen, helt enkelt. Hitta nya utvägar, döda fler hinder. Så here I come.