ifihadcourage

Life goes on, även om det inte märks på bloggen...

Jag känner att det får gå som det går. Jag skriver inte ofta men det är okej. Det enda jag egentligen har att säga, just nu, är det jag skriver. Jag vet inte om det intresserar någon men det spelar egentligen ingen roll. It's all about taking your stuff and shouting out into the void.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Om poeter kan skriva trots smärta
då kan jag skriva
även utan den.
Eller är smärtan nödvändig
obligatorisk
viktig?
Vi simmar i den, andas
blåspruckna drömmar av moln
och den skapar en plattform
av sand.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ja, vad ska det bli av mig?
Åh ja, en vinnare runt vattnet
Är redan vinnare
Vad ska det bli av dig?
- Laleh, Bjurö Klubb
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kiss her head and wipe the tears off her face
In her head she hates and fears this lonely place
Don't let her cry another night without your hope
She'll die in this fight, well-knit to the rope
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Måste tipsa er om Doktor Glas, en väldigt bra bok som jag håller på och läser. Den är skriven i dagboksform och handlar om en läkare som ställs inför möjligheten att döda någon som alla avskyr. Men det jag älskar den för är alla hans tankar, allt som jag kan relatera till, hans pessimism som inte alls är min och därför känns väldigt härlig att fördjupa mig i.

Citat:

"Det som jag skriver ned på dessa blad är icke någon bikt; för vem skulle jag bikta mig? Jag berättar icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant."

"Detta kan icke bevisas, det är bara en känsla: min känsla, och jag tror egentligen allas."

"Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel - då var det synd att vilja det!"

"Eller säg, tror ni att min kärlek nu är synd? Den är inte bara lycka, den är kanske mera ångest, men tror ni att den är synd? Om den är synd, då är allt hos mig synd, eftersom jag inte kan upptäcka något hos mig, som är bättre och värdefullare än den."

"Jag har gråa dagar och svarta stunder. Jag är inte lycklig. Dock känner jag ingen som jag vill byta med; mitt hjärta krymper ihop vid föreställningen att jag kunde vara den eller den bland mina bekanta. Nej, jag vill inte vara någon annan."

Det är intressant att se hur människor reagerar när de får veta saker om en. De försöker behandla en annorlunda, trots att man är exakt samma person och trots att man inte vill bli behandlad som en extra känslig varelse.

Men det kanske är så det är. Inte så mycket att göra åt saken.

Just nu känner jag mig som en lärare. Försöker lära Wilma hur jag tänker, hur jag känner, men framför allt få henne att förstå att hon inte behöver undvika ämnen, att hon kan prata med mig om samma saker som alltid, att hon får fråga vad hon vill.

Det är svårt. Jag skulle inte ha reagerat på det sättet, men jag är ju den jag är, jag vet hur det är, jag kan fullt ut förstå att det inte finns någon skillnad i personlighet före och efter "sanningens minut". Jo, det kan finnas en skillnad, men skillnaden ligger i att man blir mer säker i sig själv, öppen, glad och hoppfull (under förutsättningen att folk behandlar en positivt).

Tips: Om ni är osäkra på hur ni ska bemöta någon som kommit ut ur garderoben, var inte rädda för att vara ärliga. Det är egentligen allt ni behöver komma ihåg. Var respektfulla och ärliga. Det kanske kan kännas som att de två är varandras motsatser i vissa lägen. Men kom ihåg:

1) Om det är en fråga ni har, eller om ni vill förstå mer, välj då ärlighet först.
2) Om det är en negativ känsla ni vill förmedla, välj respekt först. Gå och ventilera era tankar och känslor någon annanstans. Det finns människor som kan ta negativa känslor, som inte tar dem personligt, men jag är inte en av dem och jag tror att de flesta inte är det heller.