Jag önskar att det fanns något jag kunde göra åt ert lidande, men det känns så avlägset och hopplöst.
Jag har det nog ganska bra.
Jag riskerar ju trots allt inte livet.
Men det finns det människor som gör.
Det finns en hemlighet gömd i ditt leende, en hemlighet som bara vinden vet om
Framtidsdrömmar. Planer. Ett leende på läpparna. Fantasi. Imaginära framgångar. Längtan.
Det är så mina dagar ser ut just nu. Jag försöker komma över min rädsla och söka jobb. Jag vill det så gärna, men jag är lite allergisk mot nekanden. Så jag har en daglig peptalk som pågår 24/7 för att övertala mig att själv att göra det. Jag kommer göra det. Snart.
Jag försöker söka stipendium också. Jag har redan sökt ett, och nu har jag hittat ett till som jag verkligen vill få. Får jag det innebär det att jag kommer åka till Frankrike i ett år och plugga efter gymnasiet. Jag vill verkligen ha det. Det skulle kännas så fantastiskt!
Jag vill bort från den här staden. Den är fin och underbar, men jag vill upptäcka nya ställen. Se världen. Faaan, jag är född i fel århundrade. Jag borde egentligen segla runt på de sju haven och leta efter nya landmassor. Mitt liv skulle vara komplett då.
Men jag tycker att den här vintern kan ta slut snart... Finnas kvar till sportlovet, okej, men sen ska våren komma och ta över. Jag längtar så himla mycket! :D
Jag gillar er!
Jag måste säga att jag blir så glad när jag loggar in och ser att ni, mina eminenta läsare, kommenterar mina inlägg och berättar hur ni har det. Anledningen till att jag startade den här bloggen är att jag saknade den här typen av bloggar. Det finns bloggar som drivs av personer som har ätstörningar, psykiska problem etc, men alla gay-bloggar som drivs idag är av människor som visserligen ger en hopp, ger en en tro på att allt kanske kan bli bra, nån dag, men ingen blogg som finns att hitta drivs av någon som är där. Mitt i skiten. Som inte har hittat den perfekte partnern och lever ett fantastiskt liv.
Jag förstår hur ni har det. I really do <3
Paris. Där var jag en gång. Det är dit jag vill igen. Mer än något annat ställe i hela världen. När allt känns hårt flyr jag dit i tankarna. Jag saknar det. Saknar det så här mycket.
"Hjälp mig, jag är onormal!"
Jag har läst igenom några av mina gamla dagböcker. Jag var lite förvirrad, ville veta hur allt började, hur jag tänkte förr, vad som egentligen hände. Jag vet inte vad jag hittade. Jo, jag hittade mig själv. Jag hittade en väldigt osäker, ung tjej som inte förstod. Jag tycker synd om henne. Hon kände sig så annorlunda men förstod inte vad som var fel, och när hon väl förstod det kunde hon inte förstå varför.
13 år
Vilket liv.
Att bara vara någon annan.
Att leva med en tyngd av skuld.
Som sänker mig.
Neråt.
Viljan finns.
Men inte styrkan.
Vad ska man göra?
Leva?
Försvinna?
Glömma?
Det går inte.
Jag kommer att få leva med skulden hela livet.
Jag vill inte såra.
Inte plåga.
Inte oroa.
Men det kommer jag att göra.
Trots allt.
14 år
Jag är omringad av lögner hela tiden. Jag känner mig som en flicka som tänker flytta hemifrån. Jag tänker finna sanningen. Jag tänker pröva det jag hör för att se vad som är gott och skapa mig en uppfattning därefter. Problemet är ett - jag har inte en susning om vad jag kommer hitta.
Varför ska man inte få prata om sex och sånt? Varför är det en sån tabu kring det?
Jag tror inte på ödet eller slumpen. Det är därför jag är så förvirrad.
Don't dare to catch a girl who loves to be loved, but who hates to love.
Det är det som är skillnaden. Jag är inte som dem.
För varenda känsla du har finns en fråga som väntar på svar
Det är intressant att se hur människor reagerar när de får veta saker om en. De försöker behandla en annorlunda, trots att man är exakt samma person och trots att man inte vill bli behandlad som en extra känslig varelse.
Men det kanske är så det är. Inte så mycket att göra åt saken.
Just nu känner jag mig som en lärare. Försöker lära Wilma hur jag tänker, hur jag känner, men framför allt få henne att förstå att hon inte behöver undvika ämnen, att hon kan prata med mig om samma saker som alltid, att hon får fråga vad hon vill.
Det är svårt. Jag skulle inte ha reagerat på det sättet, men jag är ju den jag är, jag vet hur det är, jag kan fullt ut förstå att det inte finns någon skillnad i personlighet före och efter "sanningens minut". Jo, det kan finnas en skillnad, men skillnaden ligger i att man blir mer säker i sig själv, öppen, glad och hoppfull (under förutsättningen att folk behandlar en positivt).
Tips: Om ni är osäkra på hur ni ska bemöta någon som kommit ut ur garderoben, var inte rädda för att vara ärliga. Det är egentligen allt ni behöver komma ihåg. Var respektfulla och ärliga. Det kanske kan kännas som att de två är varandras motsatser i vissa lägen. Men kom ihåg:
1) Om det är en fråga ni har, eller om ni vill förstå mer, välj då ärlighet först.
2) Om det är en negativ känsla ni vill förmedla, välj respekt först. Gå och ventilera era tankar och känslor någon annanstans. Det finns människor som kan ta negativa känslor, som inte tar dem personligt, men jag är inte en av dem och jag tror att de flesta inte är det heller.
Fuck off. Just fuck off!
Den här veckan kommer bli en väldigt speciell vecka. Jag har pratat med Wilma, det var en stor sak. Men nu hamnar allt mitt fokus på Jeanette istället. Hon ska kanske få bo på elevhem pga hennes hemsituation, men hon måste först berätta för sina föräldrar att hon inte vill bo hemma. Hon kanske ska berätta att hon är gay också. Då kommer hon bli utkastad, without any doubts, och då kommer jag må dåligt för hennes skull. Så jag håller alla tummar jag har för att hon klarar det.
Mamma och Idioten sitter i köket och bråkar. Idioten föreslår skilsmässa och säger att "Vi kanske måste gå skilda vägar. Gud har en plan för mig, och om du inte vill följa med så måste jag gå min egen väg." Jag kommer döda honom en vacker dag. Jag hoppas han försvinner. Eller dör. Mig gör det detsamma.
Jag vet inte jag. Men du gör mig övertygad om att Gud inte finns.
Stackars mamma. Snacka om otur med killar.
If I can overcome step one, I can face the ninetyninth
Jag lovade att jag skulle blogga mer. Förlåt för att jag svek er. Förlåt.
Men ikväll är jag tvungen att skriva. Det har hänt så mycket som jag måste dela med mig av.
Ikväll. Jag har chattat med Wilma hela kvällen. Vi avlsöjade saker för varandra, jag berättade lite om min pappa (som dog när jag var liten, har aldrig pratat om honom här på bloggen) och hon avslöjade lite annat. Och efter mycket om och men berättade jag att jag var lesbisk. Jag fick henne att fråga. Var lite manipulativ.
Hon tog det rätt bra. Först blev hon chockad, visste inte vad hon skulle säga. Sen kom de. Alla ursäkter. All skam. Alla "förlåt för allt jag sagt". Hon frågade lite frågor. Sen blev hon glad. "Tack för att du berättade!" Nu skriver hon på det där galna sättet som hon bara gör när hon är väldigt glad.
Jag är stolt. Jag klarade det. Jag klarade det, kan ni förstå? Nu måste jag bara göra det igen. Och igen. Och igen. Livet ut. Tills samhället har förändrats.
Men stressen jag kände innan jag visste om hon skulle klara av det, den var fruktansvärd.
För det andra, jag är snart fri från kyrkan. Jag ska sluta hjälpa till i februari. Det är svårt att förklara, men jag har hjälpt till en hel del och inte känt att jag bara kunnat ta mitt pick och pack och dra, utan att göra det svårt för alla. Det kanske jag borde ha gjort, men jag är rätt så snäll ändå. Nähä. Det kommer döda mig en vacker dag, den här snällheten. Fy farao för dig.
Det är ett fritt fall, det här. Det är en sån risk. Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att beskriva det. Kalla det en stjärna, en stjärna som precis har tänts, den flämtar, den är så beroende av den gamla stjärnans energi för att brinna. Så är det för mig med, jag är beroende av min omgivning, av dess positiva energi. Jag hoppas att den finns där när jag behöver den.
Det är som en näve. Ett desperat slag mot den omgivande luften. Ett missriktat slag och jag får ont. Skillnaden är att det inte är vilken näve som helst. Brytna ben blir hela igen, blåmärken försvinner. Men den greppar mitt hjärta, något så ömtåligt, jag är rädd för att trycket ska bli för mycket. En blodig näve är allt som syns.
Det var lite enklare när man bara behövde drömma om frihet. Vägen dit är så mycket svårare att gå på.
De kan skrika att vi ljuger men sanningen lyser igenom
Hej. Förlåt för uppehållet. Jag har funderat på att lägga ner den här bloggen, såg framför mig hur mina föräldrar och vänner hittade den och fick veta allt om mig... Men jag tror att jag ska ha kvar den i alla fall. Visst, jag riskerar något, men jag kan samtidigt hjälpa andra. Men jag får försöka undvika att skriva så mycket om mina vänner, för deras skull.
Det här året har börjat bra. Jag har tvingat mig själv att umgås med människor, för jag vet att jag får energi och kraft av det. Det känns som att den här terminen kommer gå ganska bra, trots allt.
Jag har även haft lite kontakt med en kille som har varit i en liknande situation. Han är min största idol för tillfället. Jag brukar läsa hans mail bara för att bli glad. Jag är inte ensam och det är underbart.
Jag måste även säga att James Blunt har varit min största inspirationsskälla de senaste veckorna. Hans texter är så relevanta, så känsliga, så mitt i prick. Speciellt den här.
Shine On
Are they calling for our last dance?
I see it in your eyes. In your eyes.
Same old moves for a new romance.
I could use the same old lies, but I'll sing,
Shine on, just, shine on!
Close your eyes and they'll all be gone.
They can scream and shout that they've been sold out,
But it paid for the cloud that we're dancing on.
So shine on. Just shine on!
With your smile just as bright as the sun.
'Cause they're all just slaves to the gods they made
But you and I just shone.
Just shone.
And when silence greets my last goodbye,
The words I need are in your eyes, and I'll sing.
Shine On, just, shine on!
Close your eyes and they'll all be gone.
They can scream and shout that they've been sold out,
But it paid for the cloud that we're dancing on.
So shine on. Just shine on!
With your smile just as bright as the sun.
'Cause they're all just slaves to the gods they made,
But you and I just shone.
Just shone
