ifihadcourage

Jag har läst igenom några av mina gamla dagböcker. Jag var lite förvirrad, ville veta hur allt började, hur jag tänkte förr, vad som egentligen hände. Jag vet inte vad jag hittade. Jo, jag hittade mig själv. Jag hittade en väldigt osäker, ung tjej som inte förstod. Jag tycker synd om henne. Hon kände sig så annorlunda men förstod inte vad som var fel, och när hon väl förstod det kunde hon inte förstå varför.

13 år

Vilket liv.
Att bara vara någon annan.
Att leva med en tyngd av skuld.
Som sänker mig.
Neråt.
Viljan finns.
Men inte styrkan.
Vad ska man göra?
Leva?
Försvinna?
Glömma?
Det går inte.
Jag kommer att få leva med skulden hela livet.
Jag vill inte såra.
Inte plåga.
Inte oroa.
Men det kommer jag att göra.
Trots allt.


14 år

Jag är omringad av lögner hela tiden. Jag känner mig som en flicka som tänker flytta hemifrån. Jag tänker finna sanningen. Jag tänker pröva det jag hör för att se vad som är gott och skapa mig en uppfattning därefter. Problemet är ett - jag har inte en susning om vad jag kommer hitta.

Varför ska man inte få prata om sex och sånt? Varför är det en sån tabu kring det?

Jag tror inte på ödet eller slumpen. Det är därför jag är så förvirrad.

Don't dare to catch a girl who loves to be loved, but who hates to love.

Det är det som är skillnaden. Jag är inte som dem.