ifihadcourage

Jo, det får bli så. Jag länkar till min andra blogg i stället. Glöm inte att ni alltid kan höra av er till mig om ni har frågor eller bara vill säga något. Det går så bra så. :)

Här

Hej!

Jag vet inte om det märks, men jag mår bättre nu. Ja, det märks nog. Vafan, jag bloggar ju. Hehe.

Funderar på denna bloggs framtid. Jag skulle kunna sluta skriva här och bara låta er följa min offentliga blogg istället, för att på ett sätt så känns det som att en viss tid av smärta och ovisshet är över och att jag kommer ta kontroll över livet nu. Jag behövde kollapsa ett tag och känna smärtan och veta att jag levde. Det är inte över, inte alls, men det känns som om jag har gått in i ett annat skede rent mentalt. Så det vore kanske ett alternativ.

Eller så fortsätter jag bara och är anonym. Det finns en del fördelar med det trots allt, jag kan vara mycket mer öppen...eller?

Nej, det kan jag inte. Jag är ingen privat person och det känns ganska konstigt att prata om saker samtidigt som jag inte berättar vem jag är. Det blir väldigt opersonligt. Egentligen skriver jag ju inte så här, jag är väldigt vimsig och lite all over the place. Jag kan prata om en hund jag såg på väg till skolan för att sen relatera det till sega råttor och sen hamna i en diskussion om världsalltet. Den här bloggen har mest varit en sophög där jag öser ut allt negativt eftersom jag inte har känt mig bekväm med att visa min omgivning hur jag mår.

Jag vet inte. Men vi får se. Bli inte förvånade om det dyker upp en länk inom en kort tid.

Jag kom på igår att egentligen, egentligen, så umgås jag med fel personer. De jag spenderar tid med gnäller, dömer och gör inget vettigt alls. Jag borde börja umgås mer med de som verkligen gör mig glad och som är mer open-minded. Det är fantastiskt att, mitt i en konversation, inse att den man pratar med inte har utgått från några normer utan faktiskt har frågat hur just mitt liv ser ut. Så vill jag vara och såna människor vill jag umgås med.