ifihadcourage

Jag måste säga att jag blir så glad när jag loggar in och ser att ni, mina eminenta läsare, kommenterar mina inlägg och berättar hur ni har det. Anledningen till att jag startade den här bloggen är att jag saknade den här typen av bloggar. Det finns bloggar som drivs av personer som har ätstörningar, psykiska problem etc, men alla gay-bloggar som drivs idag är av människor som visserligen ger en hopp, ger en en tro på att allt kanske kan bli bra, nån dag, men ingen blogg som finns att hitta drivs av någon som är där. Mitt i skiten. Som inte har hittat den perfekte partnern och lever ett fantastiskt liv.

Jag förstår hur ni har det. I really do <3



Paris. Där var jag en gång. Det är dit jag vill igen. Mer än något annat ställe i hela världen. När allt känns hårt flyr jag dit i tankarna. Jag saknar det. Saknar det så här mycket.