ifihadcourage

Dag 29 - En nytagen bild på mig och 10 faktapunter om mig



Hehe, sorry....^^

1. Jag har haft en konstig jul. På ett sätt var det den värsta jag varit med om, jag tänkte flera gånger på att ringa polisen. Gjorde det aldrig, vet att det bara skulle bli värre då. Men å andra sidan har vissa tider på dygnen varit underbara, när jag har varit med mamma och mina syskon. Då. Då har det varit underbart. Och jag har fått fina presenter.
2. Jag lyssnar på p3, en kille berättar hur det är att vara gay och ha en kristen familj. Han gråter. Jag blir berörd. Jag vet inte var jag ska ta vägen. För jag är han. Jag vill inte bli han. Jag vill att min familj ska vilja ha mig. Men det kanske inte är värt att ha dem om de inte vill ha mig.
3. Jag har velat döda. Sorgligt men det är mina känslor.
4. Jag saknar skolan. Inte vet jag varför, för jag hatar den. Plugget alltså, inte skolan. Men jag vill inte vara hemma. Jag vill bort härifrån.
5. Jag käkar mycket godis. Har ätit skiiitmycket godis idag. Hej hej min ideala vikt, tack för att du stannar kvar...
6. Min mobil ska fyllas på med massa musik från The Script och Anberlin snart.
7. Jag saknar Wilma, hon är bäst. Seriöst. Utan henne skulle livet vara lika värdelöst som för tre månader sen, då jag inte trodde att livet var värt att leva. Jag tror inte det alltid nu heller, men då var det en permanent känsla.
8. Jag saknar våren. Jag har alltid varit stolt över att jag älskar alla årstider lika mycket, men nu kan jag inte hjälpa det länge. Jag vill ta långa promenader utan att frysa ihjäl.
9. Jag önskar att jag kunde måla. Fatta häftigt att kunna få ner alla sina känslor, tankar och idéer med en penna eller pensel. Wow.
10. "We don't take drugs, we´re drugged out on danger, where to meet, when to speak, what happens when we see each other publicly. We think no-one has noticed but there are always faces at the curtan, eyes on the road. There's nothing to whisper about so they whisper about us."

Dag 30 - Ett sista ögonblick

Okej...ett ögonblick för er läsare....ni är inte så många men ni finns...

Jag var 13. Jag hade varit hemma hos en kompis. Vi känner inte varandra längre och jag kommer allvarligt talat inte ihåg varför jag umgicks med henne. Kanske var det vår gemensamma kärlek för djur. Jag vet inte, och det hör inte heller till saken.

På kvällen kom mamma och hämtade mig med bilen. När jag satt där och tittade ut genom fönstret kom jag att tänka på en annan tjejkompis, som vi kan kalla Natasha. (Kan hända att hon dyker upp igen.) Vi umgicks ofta i skolan och hon var rolig att vara med. Jag började tänka på hur det skulle kännas att kyssa henne, och jag insåg att jag gillade henne som lite mer än en vän. Det var då jag insåg det:
NEEEEJ!
Hon var ju en tjej! Det här är sjukt, tänkte jag och vägrade tänka på det igen. Men jag blev orolig. "Tänk om jag är lesbisk?" tänkte jag för mig själv.

Det här skulle bli ett ögonblick, men jag känner att jag måste berätta fortsättningen för er...
Jag började läsa Bibeln, kolla runt i massa kristna självhjälpsböcker m.m som vi hade hemma, och jag väntade på ett svar. Jag fick till slut ett från min biologilärare. "Man är inte homosexuell bara för att man blir kär i någon av samma kön. De flesta har varit med om det." Okej, tänkte jag, och accepterade det. Jag var Normal. Det var en engångsgrej. Homosexualitet var Fel, jag var Normal.

Men det var inte en engångsgrej. Det hände igen. Och sen en gång till. Jag grät på kvällarna när jag tänkte på min framtid som gift med en man. Jag ville inte. Och jag gick från att vara Normal till att vara Fel.

The rest is history.