ifihadcourage

Jag lovade att jag skulle blogga mer. Förlåt för att jag svek er. Förlåt.

Men ikväll är jag tvungen att skriva. Det har hänt så mycket som jag måste dela med mig av.

Ikväll. Jag har chattat med Wilma hela kvällen. Vi avlsöjade saker för varandra, jag berättade lite om min pappa (som dog när jag var liten, har aldrig pratat om honom här på bloggen) och hon avslöjade lite annat. Och efter mycket om och men berättade jag att jag var lesbisk. Jag fick henne att fråga. Var lite manipulativ.

Hon tog det rätt bra. Först blev hon chockad, visste inte vad hon skulle säga. Sen kom de. Alla ursäkter. All skam. Alla "förlåt för allt jag sagt". Hon frågade lite frågor. Sen blev hon glad. "Tack för att du berättade!" Nu skriver hon på det där galna sättet som hon bara gör när hon är väldigt glad.

Jag är stolt. Jag klarade det. Jag klarade det, kan ni förstå? Nu måste jag bara göra det igen. Och igen. Och igen. Livet ut. Tills samhället har förändrats.

Men stressen jag kände innan jag visste om hon skulle klara av det, den var fruktansvärd.

För det andra, jag är snart fri från kyrkan. Jag ska sluta hjälpa till i februari. Det är svårt att förklara, men jag har hjälpt till en hel del och inte känt att jag bara kunnat ta mitt pick och pack och dra, utan att göra det svårt för alla. Det kanske jag borde ha gjort, men jag är rätt så snäll ändå. Nähä. Det kommer döda mig en vacker dag, den här snällheten. Fy farao för dig.



Det är ett fritt fall, det här. Det är en sån risk. Jag vet inte vilka ord jag ska använda för att beskriva det. Kalla det en stjärna, en stjärna som precis har tänts, den flämtar, den är så beroende av den gamla stjärnans energi för att brinna. Så är det för mig med, jag är beroende av min omgivning, av dess positiva energi. Jag hoppas att den finns där när jag behöver den.

Det är som en näve. Ett desperat slag mot den omgivande luften. Ett missriktat slag och jag får ont. Skillnaden är att det inte är vilken näve som helst. Brytna ben blir hela igen, blåmärken försvinner. Men den greppar mitt hjärta, något så ömtåligt, jag är rädd för att trycket ska bli för mycket. En blodig näve är allt som syns.

Det var lite enklare när man bara behövde drömma om frihet. Vägen dit är så mycket svårare att gå på.